Lördag

Lite flera dikter!!!


Hon vill inte.
Ett mörker omsluter henne och hennes själ,tomheten kommer smygande runt hjärtat.
Hon vill inte leva längre, inte en minut till vill hon existera på denna jord.
Hon har slutit sitt hjärta för alltid för kärlekens skull, hon får inte den hon allra mest vill ha. Hon får inte den kärlek hon behöver för att överleva.
Hon fryser där hon går,hon försöker värma sig men det går inte, hon fryser inifrån själen. Snön faller tung och blöt på hennes axlar, på hennes kropp, hennes steg bildar en stig i den vita snön.
Hon skyr ljuset, hon söker mörkret.
Det är natt, alla sover inte en levande själ syns till.
Hon ser ån slingra förbi stigen där hon går,hennes blick far omedvetet till kanten för att hitta ett bra ställe att gå ner i vattnet på och få känna den bitna kylan mot kroppen..
Hon skriker.
Hela hennes kropp skriker inifrån, hon gråter och vill få utlopp för sina starka känslor som härjar i kroppen.
Hon vill ha kärlek.
Men hon får inte den hon vill.. Hon kliver ner i ån...



Är min kärlek en boja för dig??
Tankarna flyger omkring likt virvelvindar i huvudet. Denna maktlöshet över att inte kunna påverka dig eller ditt beslut.Ser mig i spegeln och mina rödknatade ögen speglar min smärta, jag blundar och känner doften av dig, din kropp och din hud.
Ser dina underbara ögon och ditt ansikte framför mig, Jag hatar dig, jag älskar dig men framför allt så saknar jag dig. Börjar skrika, sparka och slå vilt allting blir svart och jag vet inte vad som händer runt omkring mig eller inom mig.Hur ska jag orka ta mig igenom detta? Denna djungel av ångest, sorg, smärta och längtan. Att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan, död fast levande är jag.
Borta men här hos mig är du. Du säger att du vill vara fri, men vad är det hos mig somgör att du känner dig bunden? Är det mina känslor som får dig att känna dig låst?, som om min kärlek är dina handbojor.
Jag förstår inte vad du menar med att vara fri, kanske tolkar jag inte dina ord rätt?
Den enda gången jag känner mig riktigt fri är när jag träffar dig, fri från verklighetens och vardagens alla krav.Är du rädd? Är det därför du flyr? Precis som attbränt barn skyr elden. Kanske har du blivit bränd förut?
Kanske någon annan har sårat dig, men jag vill inte göra dig illa, jag vill älska dig inte se dig gråta. Jag vet att jag inte kan stilla din gråt för evigt men jag kan kyssa bort dina tårar för stunden.Jag antar att vi är överens, vi ska inte ställa några krav, inte lova något, ändå känner jag ibland svartsjukan inom mig. Jag undrar om någon annan smeker din hud, din kropp och kysser dina läppar. Jag kanske är naiv, men jag hoppas jag är den enda som kommer sova mellan dina lakan, äta frukost med dig. Även om det finns någon annan så vill jag inte veta.
Jag är rädd för att se ditt vackra ansikte framför mig och veta att jag aldrig får röra dig.Egentligen borde jag väl vara bitter och arg men det enda jag kan känna är kärlek och ibland en stor tomhet i mitt inre. Den tomheten kan du fylla.Du klampade bara in i mitt liv, rörde om mina känslor och gjord mig förvirrad.
Hur kunde du hitta rakt in i mitt hjärta??Hur kunde du beröra mig så starkt känslomässigt? Jag hoppas att du kan lära dig att lita på mig och inte fly när det känns skrämmande med starka känslor.Jag tänker på dig på dagarna och drömmer om dig på nätterna. Jag ska vänta på dig men inte för evigt, för jag vet inte hur länge jag kommer att stå ut med denna ovisshet....


Kan du förstå?
Varför skulle jag träffa dig igen efter alla dessa år?
Jag visste ju inte att jag skulle känna likadant nu som då. Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men det har du bevisat att det går. Men varför skulle det bli just du? Du som jag inte kunde få ändå?
Varför kan du inte läsa mina tankar? Jag är ju så rädd för att säga dessa betydelsefyllda ord: Jag äskar dig..
Det ärså stora ord som du lätt kan missförstå. Jag vill säga det men det är så otroligt svårt. Jag begär inte mycket av dig, bara att du ska förstå vad jag känner för dig, jag vill att du ska förstå hur mycket jag älskar dig...


Jag ser på dig.
Jag ser på dig och undrar.. Vad tänker du, vad känner du?
Du fick mig att hoppas och tro att du gillade mig, så som jag gillade dig.
Dina ord och små lappar fick mig att tro att du betydde något för dig.
Det gjorde mig on att ense att jag hade fel. Mitt hjärta brast och min själ kändes tom när jag förstod att du bara lekt med mig. Du och dina vänner roade er på min bekostnad.Varför?
Jag undrar??..
Vad har jag sagt eller gjort efter som du ansåg att jag förtjänade denna behandling?
Vad var det som gjorde att du tyckte att du hade rätt att krossa min självkänsla?
För krossade den det gjorde du. Hur ska jag våga lite på en kille igen efter detta?
Jag bara undrar?
Var det värt det? Fick du ut så mycket av det att det var värt att sticka in en kniv i mitt hjärta och vrida om gång på gång???
Jag bara undrar....


Kommer mera i morgon eller en annan dag..
kram
Milla